What does it feel like in the Republic of Happiness?

So, why have I chosen the text? Or why has it chosen me?

Because it speaks volumes about the time we live in. As simple and as complicated as that.

Martin Crimp is one of those playwrights who really are “comrades of time” as Boris Groys explains those artists who live “with time” and not  “in time”. I have always felt close to his plays – since I was a young director emerging professionally during the “in yer face” era, but I haven’t been given an opportunity to direct one of Crimp’s texts up until this project.

This is one of those texts a director has in the back of their mind until the time is right. Having proposed this text several times in various constellations and in diferent countries, it has finally found its’ theatre in Uppsala, where i have already worked a lot and always with strong playwrights such as Jean-Luc Lagarce, Tena Štivičiĉ and Elfriede Jelinek. I knew that if I were ever to stage this play somewhere in Sweden, it should be in Uppsala – because that is where I feel at home as a director surrounded by great support from the theatre as well as magnificent actors who can always add so much to my theatre universe that sometimes comes off as peculiar or challenging.

I have chosen this text because it is one of the rare texts that have not only withstood the test of time but have aged well. Written in 2014. which doesn’t seem that long ago, it feels like it because of how much has changed  – this text was still written in an entirely different society, which is still deeply rooted in a modernist paradigm of a Western class society. Living in late or post-capitalst accalareted society (I like to go with the proposal made by Yanis Varoufakis about Techno Feudalism which he uses to describe the current Western societies) with a massive shift in paradigm when it comes to its’ organisation and with a rising class of insenly rich entrepreneurs with acces to artificial inteligence and other tools of mass destruction, versus the rest of the significantly empoverished but silent majority of population, in the permanent state of crisis, I can clearly see how this text becomes even more relevant then when it was written.

Although Martin Crimp chooses to remain somewhat cryptic about this particular text, I have chosen to anchor it very deeply in the Western cultural canon and the mantra about the middle class, which is well represented through the central narrative about a middle-class class highly dysfunctional family gathered around a Christmas dinner when everything goes rogue.

Although he doesn’t talk about it explicitly, I think he refers very clearly to some focal points in modern British history and its political division that is inherently a class dvision.

Margaret Thatcher famously said that “there is no such thing (as society)! There are individual men and women and their families”. It seems to me that Crimp picks up from that sentence in the pre-Brexit UK and goes on an exploration about what happens when not only a Society is suspended but also a family and then an individual. What is out there when everyone has left the party?

I am not familiar with Crimp’s exact intentions, but that is how I have decided to read his play. Only from a broader angle. This performance is not about British society but Western society in general. And it’s happening now. And it’s happening to all of us, whether or not we are ready to see it. But we should because not everyone will get a ticket to that aircraft to Mars.

We ar sadly in time and with time while running out of time.

Anja Suša, Director

Hur känns det i Republiken Lycka?

Så varför har jag valt texten ” Republiken Lycka” av Martin Crimp? Eller, varför har den här texten valt mig?

För att det säger otroligt mycket om tiden vi lever i. Så enkelt och så komplicerat är det.

Martin Crimp är en av de samtida dramatikerna som verkligen är “tidens kamrat”, som Boris Groys förklarar, de konstnärer som lever “med tiden” och inte bara “i tiden”. Jag har alltid känt mig nära hans pjäser – ända sedan jag var en ung regissör som växte fram professionellt under “in yer face”-eran, men jag har inte fått möjlighet att regissera en av Crimps texter fram till det här projektet.

Det här är en av de pjäsärna en regissör kan ha i bakhuvudet tills tiden är mogen. Efter att ha föreslagit den flera gånger i olika konstellationer och i olika länder har den äntligen hittat sin teater i Uppsala, där jag redan har arbetat mycket och alltid med starka dramatiker som Jean-Luc Lagarce, Tena Stivicic och Elfriede Jelinek. Jag visste att om jag någonsin skulle sätta upp den här pjäsen någonstans i Sverige, så borde det vara i Uppsala – för det är där jag känner mig hemma som regissör omgiven av stort stöd från teatern såväl som magnifika skådespelare som alltid kan bidra med så mycket till mitt teateruniversum som ikan ibland kännas säreget eller utmanande.

Jag har valt den här pjäsen eftersom det är en av de få samtida pjäser som inte bara har stått emot tidens tand utan också har åldrats väl.

Skriven i 2014, vilket inte verkar så länge sedan, känns det som det på grund av hur mycket som har förändrats – den här texten skrevs fortfarande i ett helt annat samhälle, som fortfarande är djupt rotat i ett modernistiskt paradigm av ett västerländskt klassamhälle. Eftersom vi lever i ett sent eller postkapitalistiskt akcelererade samhälle (jag väljer att följa Yanis Varoufakis förslag om teknofeodalism som han använder för att beskriva de nuvarande västerländska samhällena) med ett massivt paradigmskifte när det gäller dess organisation och med en växande klass av oerhört rika entreprenörer med tillgång till artificiell intelligens och andra massförstörelseverktyg, jämfört med resten av den betydligt utarmade men tysta majoriteten av befolkningen, i ett permanent krisläge, kan jag tydligt se hur den här texten blir ännu mer relevant än när den skrevs.

Även om Martin Crimp väljer att förbli något kryptisk kring just den här texten, har jag valt att förankra den mycket djupt i den västerländska kulturella kanon och mantrat om medelklassen, vilket är väl representerat genom den centrala berättelsen om en mycket dysfunktionell medelklassfamilj samlad kring en julmiddag när allt går snett.

Även om han inte talar om det explicit, tycker jag att han hänvisar ganska tydligt till några fokuspunkter i modern brittisk historia och dess klassdelning.

Margaret Thatcher sa berömt att “det finns inget sådant (som samhälle)! Det finns individuella män och kvinnor och deras familjer”. Det verkar som att Crimp hämtar inspiration från den meningen i Storbritannien före Brexit och utforskar vad som händer när inte bara ett samhälle suspenderas utan också en familj och sedan en individ. Vad finns där ute när alla har lämnat festen?

Jag är inte bekant med Crimps exakta avsikter, men det är så jag har valt att läsa hans pjäs. Bara ur ett bredare perspektiv. Den här föreställningen handlar inte om det brittiska samhället utan om det västerländska samhället i allmänhet. Och det händer nu. Och det händer oss alla, oavsett om vi är redo att se det eller inte. Men det borde vi göra, för alla kommer inte att få en biljett till rymdskepet till Mars.

Vi är tyvärr i tiden och med tiden medan tiden rinner ut.

Anja Suŝa, regissör